Browsed by
Kategori: Tankar och Åsikter

Dagens övervinnande

Dagens övervinnande

Dagens outfit. Som jag tycker är snygg men som jag inte riktigt trivs med. Dumt nog.
En tajt tröja istoppad i ett par tajta byxor. Något som gör mig väldigt obekväm just nu. Tyvärr.

Egentligen inte för att jag inte gillar min kropp. För jag älskar min kropp. Den är helt otrolig. Den har burit på två barn och ser fortfarande väldigt bra ut. Men annorlunda och det är där jag blir obekväm. Mina höfter är större och min mage ser bredare ut. Skinnet är inte lika stramt där som det  var innan mina barn och brösten har också tappat fyllighet.

Jag känner mig inte tjock. Jag är inte tjock. Jag är vältränad för att vara jag. Men min kropp är annorlunda, reagerar annorlunda och ser annorlunda ut. Och om jag är ärlig så är det ganska jobbigt för mig. Jag känner mig inte lika bekväm i heltajta kläder längre just för att jag inte känner igen min kropp i dem. Jag är bredare och ser bredare ut.

Men vet ni. Jag ska ha på mig tajta kläder ändå, just för att jag tycker det är snyggt. Och sedan ska jag inte tänka mer på det. Min kropp är bäst och den får ha på sig precis vilka kläder den vill utan att jag ska behöva vara nojig över det.

En kropp är bara som ett skal, ett skal som skyddar vem man egentligen är. Det som finns på insidan. Och jag värdesätter insidan så mycket mer än utsidan. Hos mig själv och hos andra. Jag ska fortsätta ta hand om min kropp så bra jag bara kan så vi kan vara vänner livet ut. Sedan fokuserar jag mer på vem jag är än hur jag ser ut.

Lakto/ovo-vegetarian

Lakto/ovo-vegetarian

Nu har jag varit Lakto/ovo-vegetarian sedan mitten av december. Innan dess så åt jag bara lakto/ovo-vegetariskt hemma men åt “vad jag ville” på restaurang och när jag var bortbjuden på mat.
(Lakto/ovo-vegetarian äter alltså mjölk- och äggprodukter men ej kött)

Nu har jag ändå varit det så länge så jag känner att jag kan “utvärdera” det lite.
Det är väldigt lätt att vara lakto/ovo här måste jag säga. Det finns många alternativ till mat på restauranger, det finns stort utbud av grönsaker och baljväxter och många olika ostar och yoghurtar att äta. Det finns dock inga köttsubstitut. Mer och mer substitut kommer för mjölk och det finns både veganost/mjölk/färskost osv. Även äggfri majonnäs finns. Tofu finns också.

Det skulle nog egentligen inte alls bli svårt att ta steget till att äta helt vegetariskt då det finns så mycket grönsaker, det är  närodlat och mycket mer smakrikt än hemma i Sverige. Jag skulle helt enkelt inte ha för lite råvaror att laga mat av även om jag skippade allt animaliskt helt enkelt. Vill jag det då? Ja, i det långa loppet tror jag att jag vill det – men inte just nu. Jag vill inte känna mig pressad till vad för mat jag äter utan jag vill att det ska kännas naturligt. Just nu är det naturligt för mig att inte äta kött.

Om jag saknar kött? Ja. Jag älskar verkligen smaken av kött och får fortfarande sjuka cravings då och då. Men jag vill inte äta det. Jag blir samtidigt äcklad av att äta djur. Jag älskar djur och jag vill inte äta dem. Jag vill inte äta djur vars ända syfte i livet är att bli mat. Det gör mig äcklad. Jag tar avstånd från köttindustrin och därmed avsäger jag mig köttätandet.

Om jag skulle kunna äta djur som haft ett bra, fritt liv och dött av ålder? Nej. Hela “äta döda djur”-grejen känns väldigt äckligt för mig just nu i mitt huvud.

Så. Summan av kademumman; Gillar smaken av kött men äcklas av vad kött är. Vill ej äta och hoppas kunna utesluta alla animalier ur min kost så småningom!

Man kan äta såååå mycket gott utan kött – det har jag verkligen fått insyn i nu!

Är så arg!!!

Är så arg!!!

#hatevivacom

Jag hade ett abonnemang från ett företag som heter VIVACOM förut. Jag har även köpt min telefon där. Jag vill helst inte ens gå förbi deras affärer just nu så arg är jag.

Mitt abonnemang var ett roamingabonnemang. De berättade att man kunde ringa fritt inom EU till ALLA nummer. Vi frågade flera gånger om detta verkligen stämde då det inte var ett så himla dyrt abonnemang. De lovade att det går att ringa all nummer inom EU. Tre dagar senare låste dom mitt abonnemang helt utan förvarning. Jag gick dit för att fråga varför. Jo, jag hade passerat min limit. Fick betala några hundra kronor och de låste upp den igen. Samma sak efter några dagar igen. Jag gick dit igen och bad dem förklara varför detta hände. De checkade min samtalslista och sa – “Ja, men du ringer ju till Sverige?” JA? Det gör jag FÖR ATT JAG KAN OCH HAR MIN FAMILJ DÄR.
Vad de “missade” att säga med detta abonnemang var att man ringer gratis till ALLA BULGARISKA NUMMER inom EU. KUL.
Superkul. Inte alls det jag behövde då det enda bulgariska numret jag ringer som är i utlandet är Ivo och vi använder WhatsApp………..

För en månad sen slutade min display fungera på min telefon. Jag gick in med den, de tittade på den, jag förklarade felet. De sa “inga problem, vi skickar den för service, men det kan ta upp till en månad”. Jättekul redan där kände jag. Detta var 8:e januari. De skulle ringa när telefonen var redo. Idag, utan att ha fått ett samtal, gick jag dit för att checka läget då jag inte fått något samtal än och det är snart en månad sedan. Jo, men visst, min telefon var där – ofixad. För displayen ingår inte i garantin……. OK, det kan jag inte göra något åt. MEN ingen har ringt mig för att förklara läget. Pappret med “domen” är stämplad 11 januari så sedan dess har min mobil bara legat i en låda där. DET gör mig sur, att ingen har hört av sig. Och sedan gör det mig sur att de sa att det går att fixa fast det nu inte går.

Så ja, min mobil har legat tre veckor i en låda och jag har inte fått veta det. Jag hade ju hämtat ut den samma dag och fixat den på annat sätt om jag vetat för ja vill verkligen ha tillbaka min telefon. Det finns ju serviceställen runt om i stan, jag tänkte bara att det var smidigast genom inköpsstället och garantin – men inte.

Jag säger härmed hejdå till VIVACOM och hoppas att jag aldrig behöver ha med dem att göra igen.

(Tror inte VIVACOM finns i Sverige, men om det gör det – gör er själva en tjänst och håll er borta. Har bara hört om trubbel genom deras tjänster)

Bulgarien vs Sverige

Bulgarien vs Sverige

Jag har inte bott permanent i Sverige sedan 2009. Det börjar faktiskt bli ganska många år nu. Då när jag flyttade från Sverige bodde jag ju i Tyskland men även i Sverige lite fram och tillbaka. I Bulgarien har jag bott sedan sommaren 2013. Så 3,5 år nu.

Vad skiljer Sverige och Bulgarien då? Allt typ. Precis allt.

  • Sverige är ett rikare land och ser bättre ut utifrån. Bulgarien är fortfarande ganska “fattigt” även om ekonomin börjar ta fart och mycket händer här på kort tid. Jag vet faktiskt inte om jag kommer svara likadant om 10år. Bulgarien är just nu ett land i rörelse medan Sverige har stannat av ordentligt eller till och med går bakåt på många sätt (typ lättillgänglig sjukvård, äldreomsorg osv).

 

  • Bulgarien slår Sverige med hästlängder när det kommer till mat – kött och gräddsås släng er i väggen, här är färska grönsaker det maten bygger på!
  • Sverige följer modetrender ganska bra om man jämför vad som är poppis ute i världen. Det här är en helt annan värld. På ett negativt sätt. Här är det lack och läder, ihåliga linnen, stilettklackar, mörka ögon och tuperat hår som gäller – oberoende vilken ålder du är i. Detta växlas med färgmatchningar du inte trodde var möjliga, höga stövlar och matchande Musse Pigg-mjukisset eller jeans som är ca 3storlekar för små.
  • Ideal och jämställdhet. Här ska kvinnan vara den snygga och alla kvinnors mål varje dag är att män ska tycka dom är vackra/sexiga/snygga/whatever. Snyggt här räknas som undernärd, översminkad med stort risigt hår – typ. Och det är alla tjejers dröm. De lever på koffein och nikotin och allt måste jämt se perfekt ut. Dom måste se perfekta ut, deras hem, deras bil, deras “shoppingpåsar” (som de ofta bara fyllt med nått hemifrån)”, deras barn. Allt. Allt ska se bra ut på ytan. Men inte så många mår bra inombords. Sedan kommer jag. Älskar mat, skiter i vem som gillar mig och vem som tycker jag är knäpp. Är verkligen inte skinny type. Folk tycker jag är så konstig.
Jag kan inte lyssna på musik

Jag kan inte lyssna på musik

Igår på förmiddagen när jag var hemma och pysslade lite så hade jag på MTV för att ha lite ljud i bakgrunden. James Arthurs nya låt “Say you won’t let go” spelades och jag var tvungen att pausa det jag gjorde för att lyssna. Älskar James men lyssnar inte så mycket på musik nu för tiden så har inte hört hans nya låtar. Men alltså…. Nu förstår jag än en gång varför jag håller mig borta från både musik, serier på TVn och filmer. Jag är för jäkla känslig alltså. Lyssnade på låten samtidigt som jag tittade på musikvideon. Och jag grät, och grät och grät. Och kunde inte sluta. Kunde inte sluta på väldigt, väldigt länge efter.

Jag klarar inte av känslomässiga saker, jobbigt nog med det som händer i mitt liv så har inte energin att ta in “andra känslor”, typ musik. Därför håller jag mig borta från det. Vet inte om detta är vanligt eller ej, men så fungerar jag iallafall. Tacka vet jag The Big Bang Theory och barnsånger på CD 😉

Här är den otroligt bra sången, för bra, det är den verkligen <3

Alex första ridlektion!

Alex första ridlektion!

Riding lesson

Ett filmklipp publicerat av Amanda Björk ♡ (@amandabjorkse)

Alex har haft sin allra första, riktiga ridlektion nu! Oh, vad stolt han var efter och han är helt redo att börja trava nu tycker han!

Jag och Ivo har pratat mycket om det här med Alex och ridning och det är ett svårt ämne. För visst vill vi att han ska rida och vi vill ju att han ska vilja ta över det vi jobbar med någon gång i framtiden. Men vi skulle aldrig tvinga honom till det om han inte vill. Vi har varit väldigt försiktiga när det kommer till ridning och hästar och nästan “hållit honom borta”. Nu visar han själv intresse för hästar och ridning och då kan vi spinna vidare på det.

Ivo och jag har bestämt att vi överlåter lektionerna till Petar, en av tränarna i stallet. Vi vill inte vara tjatiga, tråkiga föräldrar som förstör ridningen utan vi tror det är bättre att Alex får göra “sin egen grej” utan oss när det kommer till att LÄRA sig rida. Sedan kan vi fortfarande rida tillsammans, skritta av hästar med pappa och sånt där – men själva lektionerna får Petar ta hand om.

Sedan får vi se vart detta leder – kanske till en ny lite hoppryttare i familjen, eller en som älskar att skritta ut i skogen, eller en som inte vill se en häst någonsin igen. Det kan bara framtiden utvisa.

Varför sådan stress?

Varför sådan stress?

 

Jag köpte en “bebisgröt” häromdagen för jag tänkte att det kan ju vara lite kul för Eli och testa. Eftersom instruktionerna på baksidan är överklistrade med en bulgarisk lapp så tänkte jag att jag Googlar hur mycket gröt ungefär en 5månaders bebis bör äta. Hamnade ganska snabbt inne på Familjeliv och läste matlistor för vad mammor i Sverige ger sina 5månaders för mat under en dag och jag kände bara H E R R E G U D, vilken stress människor har med att trycka i barn mat! Eller är det jag som är sen?

Jag läste svar (alla som svarade hade ungefär detta svar) där barnen åt burkmat 3 gånger om dagen, gröt och frukt/grönsaker, kanske lite välling, på sin höjd ett mål ersättning om dagen.

Eli äter bara ersättning. Hon har ingen annan mat hon får i sig energi ifrån. Hon har smakat en tesked banan men det var ingen hit, hon har smakat lite, lite ris och det var väl sådär. Ingenting riktigt duger så jag har liksom inte stressat. Jag har känt att hon inte är redo ännu. Och nu tänkte jag testa gröt då det är “ganska likt” ersättning.

Men, är det jag som är efter och inte ger mitt barn tillräckligt med näring eller har det blivit lite av en hysteri att äta mat så fort som det bara är möjligt? Ni med barn – hur gjorde ni? Och varför?

100 inlägg!

100 inlägg!

Herregud!
Jag har redan skrivit hundra inlägg på denna bloggen. Känns som jag startade den igår samtidigt som det känns som jag har haft den för alltid. En blogg är lite av mig. Jag lever mycket i bloggvärlden och det är mitt sätt att leva ett väldigt socialt liv. Här i Bulgarien är det inte alltid lätt att vara social. Jag känner “inte så många” och jag har två barn och många hästar som tar upp min tid. Bloggen är mitt sätt att “umgås” när jag orkar och har tid. Jag behöver aldrig stämma träff med bloggen, aldrig vara upptagen en speciell tid. Jag behöver inte vara här varje dag om jag inte vill och jag behöver inte be om ursäkt för utebliven kontakt om jag inte vill. Men jag vet att när jag sätter mig här och skriver så sitter det människor på andra sidan och läser. Läser alla mina ord och tankar och det gör att jag känner mig alldeles lagom social.

Jag är inte supersocial som person utan gillar att vara ensam. Gillar att uttrycka mig utan att 100tals lyssnar. men flera tusen får gärna läsa. Då känner jag mig trygg. Jag känner mig trygg i bloggen. Jag är här för att stanna.

 

Hur gör man med dagis?

Hur gör man med dagis?

Här i Bulgarien finns det två olika sorters dagis, småttingdagis för barn mellan 3månader-3år och sedan vanligt dagis från 3år upp tills de börjar skolan. Alex har fram tills innan sommaren gått på småttingdagiset och jag har varit så himla nöjd med det.

Lärarna där har varit fantastiska. Och jag menar verkligen fantastiska. Helt underbara, trevliga, pedagogiska och alla har verkligen älskat barnen och att jobba med barnen. Jag har känt mig så trygg att lämna Alex där och han har utvecklats enormt som person av att vara på sitt småttingdagis. De har fått hemlagad BRA mat, spelat upp teater för föräldrar flera gånger om året och lärt sig så mycket om hur man beter sig mot andra.

Nu har vi ju bytt dagis – för att Alex blivit för gammal för att vara på det dagiset. Och nya dagiset är, vad ska man säga…, rena motsatsen. Alex verkar nöjd när han kommer hem och pratar om vad han gjort och längtar tillbaka redan innan vi lämnat gården ungefär. Men jag är inte lika övertygad.

Det är en väldigt ansträngd stämning där och har varit sedan första dagen. Stressad och tillgjord. Lärarna är inte alls trevliga, säger knappt hej eller hejdå utan släpar bara in barnet ungefär. Igår när jag kom för att hämta Alex var dörren in öppen och man kunde höra Alex grupp. Det var sååååå högljutt, vuxna skrek, barn skrek, alla skrek och det lät som världens kaos. En mamma blev arg och gick in för att se vad som pågick. Hon kom sedan ut igen med sitt barn och gick..

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen bra magkänsla alls av detta dagis och min magkänsla brukar ha väldigt rätt. Lyssnar alltid på den. Och nu säger den “gå inte dit med ditt barn på måndag igen” typ. Det svåra är ju att jag inte pratar deras språk så bra så det är ju inte så lätt att ifrågasätta vad som händer. Får nog släpa med mig Ivo någongång nästa vecka så får han översätta alla mina frågor.

Hur hade ni gjort i min situation? Hur är ert dagis för era barn?

Treårstrots

Treårstrots

Alex är i den värsta tänkbara treårs-trotsen just nu och säger emot mig precis hela tiden. Allt är tvärtom och har gör alla saker han inte får… Han kissar i kalsongerna (för att han inte får), han häller ut vatten på golvet från badkaret (för att han inte får), han lägger mat i sitt glas (för att han inte får) och så vidare och så vidare. Jag vet ju att detta är en fas, han är en väldigt ordentlig kille annars bara att han nu testar gränser något otroligt.

Hur länge håller en trotsålder på? Hur tacklar man alla “tvärt-emot-fasoner”? Hur får man honom att inte svara tvärtemot och tjafsa emot allting? TIPS TACK!

wp-image-1856290068jpg.jpg

Min älskade, älskade skitunge.

Varför är det så?

Varför är det så?

Jag har en fundering;

När Ivo är borta och bara jag och Eli sover i vårt sovrum sover hon ALLTID hela nätter, jag får väcka henne på morgonen oftast. När Ivo är hemma och vi sover alla tre där inne gnäller hon säkert 50 gånger runt morgonkvisten (typ tappar tutten, men jag måste sätta mig upp typ 50 gånger för att fixa något; tutte, täcke, ge en puss, vagga lite osv osv). Det brukar börja runt 4-tiden och sedan när vi vaknar och går upp somnar hon som en stock igen.

Varför är det så?

När började ni?

När började ni?

När började ni med smakbitar av “vanlig” mat till era bebisar? 
Vid 4-månaders ålder är det ju okej att smaka lite och Eli fyller ju 4 månader imorgon. Jag gav Alex en tesked banan om dagen ungefär i den åldern – mest för att jag var så exalterad att han fick börja. Med Eli har jag ingen stress men vill ändå introducera “mat”.

När började ni ge era små smakprov och vad fick de smaka först?img_20130926_110133

Alex med sin sked banan som var det heligaste under dagen. Han älskade verkligen när han fick slicka i sig lite bananmos.

 

Rädd för barn nummer två

Rädd för barn nummer två

I två och ett halvt år hade Alex varit hela min värld, den viktigaste och den jag prioriterat först i alla lägen, alltid. Sedan blev jag gravid igen och jag var så nervös. Jag älskade ju Alex mer än jag någonsin kan älska någonting annat – hur skulle det då bli med ett syskon? Jag ville ju inte dela kärleken med någon annan. Jag ville ju inte älska Alex mindre bara för att jag var tvungen att dela upp mina känslor mellan mina två barn.

Det var verkligen jobbiga känslor jag hade i början av graviditeten, för jag förstod inte hur jag skulle kunna tycka om ett till barn så mycket som jag tyckte om Alex och jag tyckte redan synd om barn nummer 2 att alltid komma i skymundan.

Sedan föddes Eli och det tog inte många minuter innan jag förstod att man kan älska ett till barn precis lika mycket som sitt första. Att man kan dubblera den där “går inte att älska mer-känslan”. Om jag trodde jag skulle sprängas av kärlek förut är det ingenting mot vad jag känner idag. Mina två barn är det bästa som finns, det bästa jag har och jag kan göra precis vad som helst för att dom ska ha det så bra som det bara går.

Jag tror att detta är en ganska vanlig känsla. Nu när jag tänker tillbaka så känns min reaktion och mina tankar väldigt naturliga. Det är ju en stor förändring i vardagen att få barn och jag tror det är vanligt att man blir lite nervös och undrande hur allt kommer bli. Två barn känns dock alldeles lagom för mig och jag är väldigt tacksam för mina två små underbara barn!

 

Det känsliga ämnet amning

Det känsliga ämnet amning

Jag har ammat båda mina barn. Alex ammades flera gånger om dagen tills han var ca 6 månader och en gång endast på natten ungefär en månad till efter det. Det var han som valde att sluta.

Eli har helammat fram tills för en vecka sedan då jag började min antibiotikakur. Igår började vi amma igen efter uppehållet och det har fungerat bra.

Jag har aldrig varit bekväm med att amma. Alltid tyckt det varit jobbigt. En svår känsla att beskriva men jag känner mig väldigt obekväm inombords, nästan som en ångestklump. Men jag har ändå ammat på, för att bröstmjölk är bäst och för att ge mina barn närhet. Jag är väldigt obekväm med att amma offentligt och det har alltid blivit massor av planerande med maten då jag ofta är på språng och nästan aldrig är hemma.

Min plan med Eli nu är att amma när lugnet finns men är vi ute och far kan jag lika gärna ge henne ersättning – nu är hon ju van vid både och. Det känns som en stor lättnad. Denna antibiotikakur har fått mig att svälja stoltheten om att helamma och faktiskt anpassa lite efter situation och mitt mående också. Det tror jag kommer göra allt tusen gånger bättre för mig. Då blir inte amningen och matandet ett oros- och ångestmoment utan jag kan amma när jag känner mig tillräckligt bekväm annars ger jag bara mat ur flaskan.

Hur känner ni kring amning? Mysigt eller mest besvärligt?

Min kärlekshistoria

Min kärlekshistoria

Jag får ganska ofta frågan om hur Ivo och jag träffades. Jag kan förstå att det kanske kan vara lite förvirrande hur jag hittade en bulgar – särskilt när jag aldrig ens varit i Bulgarien tidigare. Tänkte därför berätta min kärlekshistoria (haha, om man ens kan kalla det så…..) för er, here we go:

Året var 2009, jag hade precis tagit studenten och visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Jag ville plugga vidare till revisor men inte på en gång, tänkte ta ett eller några sabbatsår innan jag gav mig på pluggandet igen. Av en slump såg jag att Katharina Offel sökte ny personal i en annons på Bukefalos. Så jag slängde iväg ett mejl mest bara för skojs skull.

Kommer fortfarande ihåg dagen när Ida, en tjej (som nu även är en av mina allra bästa vänner) som jobbade där, ringde upp mig och frågade om jag kunde komma. Mindre än en vecka senare landade jag på Kölns flygplats för att börja arbeta som groom hos Kathi. Där stannade jag till våren 2010.

Kathis stall låg i ett väldigt hästtätt område och alla hästmänniskor umgicks lite då och då, middagar, fester och på tävling. Ivo hyrde boxar i ett stall bara 5 minuter från där jag jobbade (han bodde alltså då också i Tyskland) och han var ju en av “hästmänniskorna” man mötte ibland.

Det var typ den kontakten han och jag hade innan jag flyttade hem till Sverige igen, vi sågs ibland, sa hej men det var det.

Samma sommar, 2010 åkte jag tillbaka till Tyskland för att hjälpa goda vänner med deras hästar. Mannen i familjen var hovslagare och när jag hade tid över följde jag med honom på hans jobb för att lära mig. Han är enligt mig väldigt duktig och jag sög i mig all information jag kunde. Vi åkte ofta till Ivos stall då han skodde alla hästar i de stallet. Ivo sa aldrig någonting, gick mest runt med blicken i golvet eller red. Jag kommer ihåg att jag tyckte han verkade skitdryg och tråkig. Jag tittade lite när han red dock och blev imponerad direkt, han hade en känsla på hästryggen som man inte ser ofta.

Sedan flyttade jag till Sverige igen och jag beslutade att min “hästjobb-tid” var över. Jag skaffade jobb, en egen häst och letade lägenhet. Plötsligt, i början av sommaren 2011 fick jag ett meddelande på Facebook från Ivo där det stod typ “Hej, kan du jobba hos mig i sommar? Behöver hjälp på tävlingar..”. Jag hade liksom aldrig ens pratat med människan och blev ganska chockad över förfrågan. Trodde inte ens han visste att jag fanns.

Jag tackade nej till hans erbjudande. Förklarade att jag bara hade 4 veckors semester från jobbet och att det nog inte skulle bli mycket till hjälp. Fick ett svar tillbaka någon dag senare; “Fråga om du kan få 2 veckor extra, det är bara då jag behöver hjälp”. Ehhhh, nej, tänkte jag men frågade på jobbet bara för skojs skull. Det gick bra med extra semester och jag funderade en gång till på Ivos förslag. Eftersom Ivo bodde i området jag jobbat i så tänkte jag att jag kan ju hinna träffa alla mina vänner där också under sommaren om jag åker tillbaka. Så jag tackade ja.

Ivo är inte världens mest sociala människa så det var väldigt stelt när jag kom dit. Vi åkte på tävling bara några timmar efter jag landat och den lastbilsresan är den längsta i mitt liv, haha. Knäpptyst hela vägen, 8 timmar. Jag undrade många gånger vad jag gett mig in på. Men sedan på kvällen när vi båda hade slappnat av efter några öl så började vi faktiskt prata. Och sedan han öppnade munnen så var han inte så jäkla tråkig längre. Det gick faktiskt väldigt fort att börja tycka om honom väldigt mycket.

Efter de 6 veckorna hos Ivo åkte jag hem och tillbaka till mitt riktiga jobb. Fick ett sms från Ivo som undrade när jag skulle komma tillbaka och i det ögonblicket förstod jag att jag var tvungen att släppa allt hemma i Sverige och flytta till Ivo. Sagt och gjort. Jag sa upp mig från jobbet, lånade ut hästen och flyttade till Tyskland (som vi då bodde i några år efter). Så sedan oktober 2011 har jag officiellt bott utomlands helt enkelt.

Jag hade aldrig trott att det skulle sluta såhär första gången jag mötte Ivo men jag är glad att det blev som det blev. Jag har världens finaste familj och ett liv jag trivs väldigt bra med <3